så sitter jag där på bussen igen. samma plats, samma destination fast med ett helt annat mål. förr var det alltid att komma till dig, nu är det att komma bort. tredje raden bakifrån, sätet längst in mot väggen. vill inte vidröra människorna som passerar mig i mittgången. kollar drömmande ut ur fönstret, som alla de andra gångerna, men då drömde jag om dig och nu drömmer jag mig bara bort. vet att det inte kommer hända, jag har förstått det har fått mitt hjärta att förstå det med men det har inte riktigt svalt nyheten än, hjärtat bankar på varje gång jag ser dig eller hör någon prata om dig, men jag har förstått att det inte blir något. det rann ut i sanden den här gången med och hur jag nånsin kunde tro att du hade ändrats förblir ett mysterium men du var alltid den av mina vänner som var bäst på att manipulera mig. vänner och vänner förresten, du och jag var väl aldrig riktigt vänner, antingen var vi mindre eller så var vi mer. jag känner av rotlöshetens närvaro igen. innan trodde jag att jag skulle hitta hem tillsammans med dig och vara hemma tillsammans med dig men nu vet jag att det inte kommer bli så. min hjärna har förstått det och i sinsom tid kommer mitt hjärta sluta banka likt förbannat varje gång jag ser dig eller hör någon prata om dig, snart kommer det bli okej att tänka på dig igen för det håller på att rinna ut i sanden. vad det nu var vi hade.