det är ditt fel att jag ler bakom min kaffe latte för att minuten senare gå in på toa och gråta sönder mina ögon i hopp om att de inte har överbevakningskameror i hörnen eller kanske att de har det så att någon ser och orkar hjälpa för jag orkar inte längre ensam, cher kan sjunga att hon är strong enough hur många gånger som helst men det biter inte längre och jag kan inte lura mig själv mer för jag är alldels för genomskinlig, jag känner mig själv och jag tror att jag känner dig men alla målar upp en felaktig bild av dig som jag inte kan acceptera för du är ju snäll mot mig. eller är du det? det kanske inte är en tillfällighet att jag sitter ensam i båten och försöker ösa mina egna tårar för att inte sjunka ännu mer

det är ditt fel att jag inte orkar äta för ju mindre jag är desto mindre bekymmer, mindre yta och då kanske jag får plats i din väska så du kan bära runt på mig hela tiden precis som jag bär runt på dig. om jag alltid finns till hand kanske du kan förmå dig att plocka fram mig när du äntligen har tid. jag lurar mig själv när jag tänker att om du kanske ser att jag är ledsen så rusar du fram med ett första hjälpen-kit för jag vet vet VET att det inte är så, ju mindre bekymmer jag belastar dig med desto mer vill du ha mig men vill du ens ha mig?

det är ditt fel att du har blivit så jävla svår att förstå sig på, eller är du kanske lättast av dem alla? det enda jag vet är att du super och drogar och försöker vara så jävla speciell hela tiden, du lurar dig själv när du tror att du är det och du lurar alla andra med, mitt hjärta har du lurat men min hjärna vet vet VET att du är en osäker liten barnunge som försöker så jävla hårt, min hjärna har fattat det så den kan du inte lura, men du har lurat mitt hjärta och mina organ är ovänner, de pratar inte längre med varandra och det är ditt fel